|
OM MIG
Jag heter Hanna och är 31 år. Jag är en kvinna som lever för att uppfylla mina drömmar och mål. Trots att när jag kanske inte haft de bästa förutsättningarna har jag alltid haft tron att allt går bara man har den rätta viljan och kraften. Det vet jag!
När jag föddes, nästan 11 veckor för tidigt, drabbades jag av syrebrist och fick till följd av detta Cerebral Pares, CP-skada. Jag har en typ av CP som heter spastisk diplegi (läs mer under "min diagnos") Det medför att jag har förhöjd muskeltonus (spända muskler) och att jag har svårt att styra musklerna, främst i benen. Därför är jag rullstolsburen. Trots detta bestämde mig tidigt för att jag ville leva ett ”vanligt liv”. (Jag har egentligen aldrig sett mig som särskilt unik eller speciell, så det var en ren självklarhet för mig). Jag ville utbilda mig, ta körkort och träffa någon att bilda familj tillsammans med.
På gymnasiet gick jag Barn- och fritidsprogrammet. De år som jag gick där är bland de bästa i mitt liv! Jag hade så roligt, och var hela tiden en del av gruppen. Dessutom fick jag arbeta med barn, vilket var mitt stora intresse. Att göra det innebar för mig att kunna uppfylla ett av mina livsmål. Efter gymnasietiden arbetade jag några månader på en förskola. Sedan åkte jag till Dalarna, närmare bestämt Hedemora, för att ta körkort. I Hedemora finns nämligen en körskola för funktionshindrade, och där fick jag också hjälp att specialanpassa en bil så att jag kunde köra. Jag bodde i Hedemora i närmare ett halvår. Tio månader efter att jag kommit dit fick jag mitt körkort. Därmed var ytterliggare ett mål uppfyllt.
När jag var 20 eller 21 år gammal började jag tänka på om jag skulle kunna lyckas med att förverkliga en dröm som jag haft i många år, men inte vågat tro att jag skulle kunna uppfylla, nämligen att bli sjuksköterska. Redan när jag var tre år gammal och var på Karolinska sjukhuset (där jag ofta vistades under min uppväxt, antingen för att opereras eller för att intensivträna med sjukgymnastik för att underlätta min rörlighet) kommer jag ihåg att jag tänkte: När jag blir stor ska jag också hjälpa de som är sjuka. Sagt och gjort. Jag sökte och kom in. Jag påbörjade utbildningen när jag precis hade fyllt 22 år.
Cirka fem månader efter att jag börjat studera fick jag en ny granne i lägenheten ovanpå min. Det var en kille som såg ut att vara ungefär lika gammal som jag själv. Efter ett par dagar tog jag mod till mig och bjöd ner honom på fika, och när vi såg varandra i ögonen visste vi båda att vi älskade varandra. Låter knäppt, men så var det faktiskt. Nu hade jag alltså träffat den jag ville dela mitt liv med (Han heter Robin, läs mer om honom under "min familj").
Jag har alltid haft en önskan om att få barn och när Robin och jag hade varit tillsammans i nio månader blev jag gravid. Jag tog ett uppehåll från studierna, för att ägna all tid åt att vara gravid och att samla kraft inför den stora uppgift som väntade. Emmi föddes fullt frisk den 13 november 2003, elva dagar innan beräknat datum, med planerat kejsarsnitt. Nu hade jag fått den familj jag alltid drömt om. Jag var lycklig, men det första året som mamma var oerhört tufft. Jag genomgick en stor förändring rent mentalt. Från att ha varit ung tjej och ibland ganska ansvarslös, växte jag till en mogen kvinna och kom sakta men säkert in i min nya roll som mamma.
Jag återupptog mina studier i januari 2005, när Emmi var drygt ett år. När jag blev färdig sjuksköterska jobbade jag under 18 månader halvtid på ortopedkliniken på Visby lasarett. Sedan föddes vår son Josef och det gick lika bra med honom som med Emmi. Nu håller jag på att förverkliga nya livsmål. Min dröm är att kombinera sjuksköterskeyrket med min konsultverksamhet, och jag måste säga att mitt yrkesliv har tagit en ny spännande vändning! (Läs mer under "mitt företag")
Mig veterligen är jag den enda sjuksköterskan med just min typ av funktionshinder i Sverige. Jag är så glad och tacksam över att jag fått inte bara möjligheter utan också inre kraft och motivation för att lyckas med att uppfylla mina önskningar i livet. Det är inte alla förunnat!
|